Revelation 18:19 — Compare Translations

Swedish (B2000) (Bibel 2000)

Och de strödde jord på huvudet och ropade, gråtande och klagande: ’Ve, ve, denna stora stad, som gjorde alla som har skepp på haven rika med sitt överflöd. På en enda timme har den ödelagts.’

Swedish (NUB) (nuBibeln) 2015

De ska strö jord på huvudet, klaga och ropa: ’Ve, ve denna stora stad, som gjorde alla fartyg på haven rika genom sitt överflöd! På en enda timme har allt ödelagts.’

Swedish (New Living Bible) (NLB) 2004 (Nya Levande Bibeln)

Och de ska strö jord på huvudet för att visa sin sorg, och de ska klaga och ropa: 'Olycka, olycka har drabbat denna stora stad, som gjorde alla fartygsägare rika genom sin längtan efter lyx. I ett enda ögonblick har allt gått förlorat.'

Swedish (SB) 2016 (Svenskbibel)

Och de kastade jord på huvudet och grät och jämrade sig och ropade: ʼHur fruktansvärt, du väldiga stad där alla skeppsredare blev förmögna genom hennes överflöd. För helt plötsligt ödelades den.ʼ

Swedish (SFB) (Svenska Folkbibeln 2015)

Och de strödde jord över sina huvuden och grät och klagade högljutt: Ve, ve över den stora staden där alla som hade fartyg på havet blev rika genom dess rikedom! På en enda timme blev den ödelagd.

Swedish (Svenska 1917)

Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg och säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick har den nu blivit förödd.

Swedish Bible (RFBNT) (Svenska Reformationsbibeln) - No Year

Och de strödde jord på sina huvuden och ropade, gråtande och sörjande, och sa: Ve, ve den stora staden, i vilken alla de som hade skepp på havet blev rika av hennes dyrbarheter, för på en enda stund har den blivit ödelagd.

Swedish Folk 1998 (Svenska Folkbibeln)

Och de strödde jord på huvudet och grät och klagade högljutt: Ve, ve, över den stora staden, där alla som hade fartyg på havet blev rika genom dess rikedom. På en enda timme har den blivit ödelagd.

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

Och de kastade mull på sin hufvud, och ropade, gråtande och sörjande, och sade: Ve, ve den stora staden, i hvilkom alle äro rike vordne, som i hafvet hafva haft sin skepp af hans varor; ty uti en stund är han öde vorden.