1 Chronicles 29

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 28 Jump to:

1Och Konung David sade till hela menigheten: Gud hafver utvalt Salomo, en af mina söner, den ännu ung och späd är; men verket är stort, ty det är icke ens menniskos boning, utan Herrans Guds.

2Men jag hafver utaf alla mina krafter beredt till Guds hus, guld till gyldene, silfver till silfvers, koppar till koppars, jern till jerns, trä till träs redskap; onichstenar, infattada rubiner och spräcklota stenar, och allahanda ädla stenar, och marmorsten ganska mycket.

3Derutöfver, af ynnest till mins Guds hus, hafver jag det mitt eget är, guld och silfver;

4Tretusend centener guld af Ophir, och sjutusend centener klart silfver, det gifver jag till Guds helga hus, utöfver allt det jag förskickat hafver till att öfverdraga väggarna i husen;

5Så att af guld blifver det af guld vara skall, och af silfver det af silfver vara skall, och till allahanda verk igenom mästarenas hand. Och ho är nu i dag friviljog till att fylla sina hand Herranom?

6Då voro Förstarna för fäderna, Förstarna för Israels slägter, Förstarna öfver tusend och öfver hundrad, och Förstarna öfver Konungsärenden, friviljoge;

7Och gåfvo till ämbeten i Guds hus femtusend centener guld, och tiotusend gylden, och tiotusend centener koppar, och hundradetusend centener jern.

8Och när hvilkom stenar funne vordo, dem gåfvo de till håfvor uti Herrans hus, under Jehiels hand, den Gersonitens.

9Och folket var gladt, att de så friviljoge voro; ty de gåfvo Herranom af allo hjerta friviljoge. Och Konung David fröjdade sig desslikes högeliga;

10Och lofvade Herran, och sade inför hela menighetene: Lofvad vare du, Herre, Israels vår foders Gud, ifrån evighet till evighet.

11Dig, Herre, tillhörer majestät och magt, härlighet, seger och tack; ty allt det i himmelen och på jordene är, det är ditt; ditt, Herre, är riket, och du äst upphöjd öfver all ting till en öfversta.

12Dine äro rikedomar och härlighet för dig, du råder öfver all ting; i dine hand står kraft och magt, i dine hand står det att göra hvar och en stor och stark.

13Nu, vår Gud, vi tacke dig, och prise dins härlighets Namn.

14Ty hvad är jag, hvad är mitt folk, att vi skulle åstadkomma kraft till att gifva friviljeliga, såsom nu tillgår? Ty af dig är det allt kommet, och af dine hand hafve vi det gifvit dig.

15Förty vi äre främlingar och utländningar för dig, såsom alle våre fäder; vårt lefvande på jordene är såsom en skugge, och dväljs intet.

16Herre vår Gud, all denna hopen, som vi tillskickat hafve till att bygga dino helgo Namne ett hus, är kommen ifrå dine hand; och ditt är det allt.

17Jag vet, min Gud, att du pröfvar hjertat, och enfaldighet är dig täck; derföre hafver jag allt detta utaf enfaldigo hjerta friviljeliga gifvit; och hafver nu sett med glädje ditt folk, som här för handene är, att det hafver friviljeliga gifvit dig.

18Herre, våra fäders Abrahams, Isaacs och Israels Gud, bevara evinnerliga sådana håg och sinne i dins folks hjerta, och skicka deras hjerta till dig.

19Och minom son Salomo gif ett rättsinnigt hjerta, att han håller din bud, vittnesbörd och rätter, att han det allt gör, och bygger denna boning, som jag skickat hafver.

20Och David sade till hela menighetena: Lofver Herran edar Gud. Och hela menigheten lofvade Herran deras fäders Gud, och bugade sig, och tillbådo Herran och Konungen.

21Och de offrade Herranom offer; och den andra morgonen offrade de Herranom bränneoffer, tusende stutar, tusende vädrar, tusende lamb, med deras drickoffer; och offrade all hopen i hela Israel;

22Och åto och drucko den samma dagen för Herranom med stora glädje, och gjorde annan gången Salomo, Davids son, till Konung, och smorde honom Herranom till en Första, och Zadok till Prest.

23Alltså satt Salomo på Herrans stol, en Konung i sins faders Davids stad, och vardt lyckosam, och all Israel var honom hörsam.

24Och alle öfverstar och väldige, desslikes all Konung Davids barn, gåfvo sig under Konung Salomo.

25Och Herren gjorde Salomo ju större och större för hela Israel, och gaf honom ett härligit rike, att ingen för honom sådant öfver Israel haft hade.

26Så var nu David, Isai son, Konung öfver hela Israel.

27Men tiden, som han öfver Israel Konung var, var fyratio år. I Hebron regerade han sju år, och i Jerusalem tre och tretio år;

28Och blef död i godom ålder, mätt af lefvande, rikedomar och äro; och hans son Salomo vardt Konung i hans stad.

29Men Konung Davids gerningar, både de första och de sista, si, de äro skrifna ibland Samuels den Siarens gerningar, och ibland den Prophetens Nathans gerningar, och ibland Gads den Siarens gerningar;

30Med allt hans rike, välde och tid, som under honom förlupen är, både öfver Israel och all rike i landen.

← Chapter 28 Jump to: