Luke 24

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 23 Jump to:

1På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.

2Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;

3Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.

4Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.

5Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder åt jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?

6Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,

7Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.

8Och så begynte de komma ihåg hans ord;

9Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och bådade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.

10Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.

11Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.

12Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick han se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.

13Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.

14Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.

15Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.

16Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.

17Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?

18Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Äst du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?

19Sade han till dem: Hvad? Sade de till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;

20Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.

21Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.

22Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;

23Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.

24Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.

25Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.

26Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?

27Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.

28Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han låts som han ville gå längre fram.

29Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förliden. Och så gick han in, till att blifva när dem.

30Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.

31Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.

32Och de sade emellan sig: Var icke vårt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?

33Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;

34De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.

35Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.

36Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

37Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.

38Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?

39Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.

40Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.

41Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?

42Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.

43Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.

44Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.

45Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;

46Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;

47Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.

48Och I ären vittne till allt detta.

49Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I varden beklädde med kraft af höjdene.

50Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.

51Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.

52Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;

53Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.

← Chapter 23 Jump to: