Revelation 5

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 4 Jump to: Chapter 6 →

1Och jag såg i hans högra hand, som satt på stolen, ena bok skrifven innan och utan, beseglad med sju insegel.

2Och jag såg en stark Ängel, som predikade med höga röst: Ho är värdig upplåta bokena, och uppbryta hennes insegel?

3Och ingen i himmelen, eller på jordene, eller under jordene, kunde upplåta bokena, och icke heller se på henne.

4Och jag gret svårliga, att ingen vardt funnen värdig till att upplåta bokena, och läsa henne, eller se på henne;

5Och en af de äldsta sade till mig: Gråt icke. Si, Lejonet af Juda slägte, Davids rot, hafver vunnit till att upplåta bokena, och uppbryta hennes sju insegel.

6Och jag såg, och si, midt i stolen, och ibland de fyra djuren, och midt ibland de äldsta stod ett Lamb, såsom det hade slagtadt varit, och hade sju horn, och sju ögon, hvilka äro de sju Guds Andar sände i all land.

7Och det kom, och tog bokena utaf hans högra hand, som satt på stolen.

8Och då det hade tagit bokena, föllo de fyra djur, och de fyra och tjugu äldste framför Lambet, hafvande hvar och en harpor och gyldene skålar fulla med rökverk, hvilket är de heligas böner;

9Och söngo en ny sång, och sade: Du äst värdig att taga bokena, och upplåta hennes insegel; ty du äst dödad, och hafver igenlöst oss Gudi med ditt blod, af allahanda slägte och tungomål, och folk och Hedningar.

10Och hafver gjort oss vårom Gudi till Konungar och Prester; och vi skole regnera på jordene.

11Och jag såg, och hörde en röst af många Änglar, kringom stolen och kringom djuren, och kringom de äldsta, och talet på dem var mång sinom tusende tusend;

12Sägande med höga röst: Lambet, som dödadt är, det är värdigt att hafva kraft, och rikedom, och visdom, och starkhet, och äro, och pris, och lof.

13Och all kreatur, som i himmelen äro, och de på jordene, och de under jordene, och i hafvet, och allt det uti dem är, hörde jag säga till honom, som satt på stolen, och till Lambet: Lof, och ära, och pris, och kraft, ifrån evighet till evighet.

14Och de fyra djuren sade: Amen; och de fyra och tjugu äldste föllo ned (på sin ansigte), och tillbådo honom, som lefver ifrån evighet till evighet.

← Chapter 4 Jump to: Chapter 6 →