Luke 1 — Swedish (Svenska 1917)

1Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser,

2i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare,

3så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus,

4så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad.

5På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet.

6De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar.

7Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder.

8Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud,

9hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.

10Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.

11Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.

12Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom.

13Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.

14Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse.

15Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande.

16Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.

17Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.»

18Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»

19Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.

20Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.»

21Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet;

22och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.

23Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem.

24Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader;

25och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»

26I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret,

27till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria.

28Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.»

29Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.

30Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud.

31Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.

32Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron.

33Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.»

34Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.»

35Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.

36Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam.

37Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»

38Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.

39En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.

40Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.

41När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande

42och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!

43Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?

44Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.

45Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.»

46Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,

47och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.

48Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.

49Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.

50Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.

51Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.

52Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;

53hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.

54Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet

55mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»

56Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen.

57Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.

58Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

59Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.

60Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»

61Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»

62Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.

63Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.

64Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.

65Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.

66Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.

67Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:

68»Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,

69och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,

70såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.

71Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,

72och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,

73vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,

74Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,

75ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.

76Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,

77till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.

78Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,

79för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»

80Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.