John 5

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 4 Jump to: Chapter 6 →

1Derefter var en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem.

2Men i Jerusalem är en dam, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul;

3Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras.

4Ty en Ängel steg ned i dammen, på en viss tid, och rörde vattnet; den der nu först steg ned i vattnet, sedan det var rördt, han blef helbregda, ehvad sjukdom han hade.

5Så var der en man, som hade varit sjuk i åtta och tretio år.

6Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbregda?

7Svarade den sjuke honom: Herre, jag hafver ingen, som hafver mig i dammen, när vattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig.

8Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack.

9Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick; och det var på en Sabbathsdag.

10Då sade Judarna till honom, som var vorden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena.

11Svarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack.

12Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack?

13Men han, som helbregda var vorden, visste icke, ho han var; ty Jesus var undanviken, efter mycket folk var i det rummet.

14Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst vorden helbregda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre.

15Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus var den, som honom hade helbregda gjort;

16Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen.

17Då svarade Jesus dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock.

18Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud vara sin Fader, görandes sig sjelf lik med Gud.

19Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen.

20Ty Fadren älskar Sonen, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra derpå.

21Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem lefvande; så gör ock Sonen lefvande hvem han vill.

22Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafver all dom gifvit Sonenom;

23På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hvilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafver.

24Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafver, han hafver evinnerligit lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifvet.

25Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefva.

26Ty såsom Fadren hafver lif i sig sjelfvom, så hafver han ock gifvit Sonenom hafva lif i sig sjelfvom;

27Och hafver desslikes gifvit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är.

28Förundrer eder icke öfver detta: ty den stund skall komma, i hvilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst.

29Och de som väl hafva gjort, skola framgå till lifsens uppståndelse; men de som illa hafva gjort, till domsens uppståndelse.

30Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min vilja, utan Fadrens vilja, som mig sändt hafver.

31Om jag vittnar om mig sjelf, då är mitt vittnesbörd icke sant.

32En annar är, som vittnar om mig; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig.

33I sänden till Johannes, och han gaf vittnesbörd till sanningen;

34Men jag tager intet vittnesbörd af mennisko; utan säger detta, på det I skolen varda salige.

35Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus.

36Men jag hafver ett större vittnesbörd än Johannis vittnesbörd; ty de verk, som Fadren hafver gifvit mig att jag skall fullborda, de samma verk, som jag gör, vittna om mig, att Fadren hafver sändt mig.

37Och Fadren, som mig sände, han hafver vittnat om mig: I hafven hvarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse;

38Och hans ord hafven I icke blifvandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafver.

39Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafva evinnerligit lif i dem; och de äro de som vittna om mig.

40Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif.

41Jag tager ingen pris af menniskor.

42Men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek uti eder.

43Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande.

44Huru kunnen I tro, I som tagen pris hvar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet.

45I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en, som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå.

46Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafver han skrifvit.

47Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord?

← Chapter 4 Jump to: Chapter 6 →