Acts 7 — Swedish Bible (RFBNT) (Svenska Reformationsbibeln) - No Year

1Då frågade översteprästen: Stämmer detta?

2Då sa han: Män, bröder och fäder, lyssna. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han var i Mesopotamien, innan han bodde i Haran,

3och sa till honom: Gå ut ur ditt land och från din släkt och kom till det land som jag ska visa dig.

4Då gick han ut ur kaldeernas land och uppehöll sig i Haran. Och då hans fader var död, förde han honom därifrån till det land där ni nu bor.

5Och han gav honom ingen arvedel däri, inte ens en fotsbredd. Men han lovade att ge det till egendom åt honom och åt hans efterkommande efter honom, trots att han ännu inte hade några barn.

6Och detta är vad Gud sa, att hans efterkommande skulle bli främlingar i ett land som inte är deras, och att man skulle göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.

7Men det folk som de blir slavar åt ska jag döma, sa Gud, och därefter ska de gå ut därifrån och tjäna mig på denna plats.

8Och han gav honom omskärelsens förbund. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde de tolv patriarkerna.

9Och i sin avundsjuka sålde patriarkerna Josef till Egypten. Men Gud var med honom,

10och han räddade honom ut ur alla hans bedrövelser och gav honom nåd och visdom inför Farao, kungen i Egypten. Och han satte honom att styra över Egypten och hela sitt hus.

11Så kom en hungersnöd och mycket lidande över hela Egypten och Kanaans land. Och våra fäder fann ingenting att äta.

12Men då Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit första gången.

13Och den andra gången gav Josef sig till känna för sina bröder och Farao fick reda på Josefs släkt.

14Då skickade Josef bud och kallade sin far Jakob till sig och hela sin släkt, sjuttiofem själar.

15Och Jakob drog ner till Egypten, och han dog, han och våra fäder.

16Och de blev förda till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en summa pengar av sönerna till Hamor från Sikem.

17Men när tiden närmade sig för det löfte som Gud hade svurit till Abraham med ed, växte folket i antal i Egypten och blev talrikt,

18tills det uppstod en annan kung, som inte kände Josef.

19Han gick fram med list mot vårt folk och behandlade våra fäder illa, så att de måste sätta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.

20Vid den tiden föddes Mose och han var välbehaglig inför Gud, och blev fostrad i sin fars familj i tre månader.

21Och då han sattes ut, tog Faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.

22Och Mose blev undervisad i all den visdom som egyptierna hade och var mäktig i ord och i gärningar.

23Men när han blev fyrtio år gammal, blev det lagt på hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn.

24Då han såg en av dem bli illa behandlad, försvarade han honom och hämnades den misshandlade och slog ihjäl egyptiern.

25För han trodde att hans bröder skulle förstå, att Gud genom hans hand skulle rädda dem, men de förstod det inte.

26Och nästa dag kom han fram till dem när de slogs och försökte få dem att bli sams och sa: Män, ni är ju bröder. Varför gör ni varandra illa?

27Men den som hade handlat orätt mot sin landsman stötte bort honom, och sa: Vem har satt dig till ledare och domare över oss?

28Inte vill du väl döda mig, som du dödade egyptiern i går?

29Då flydde Mose för dessa ords skull och blev en främling i Midjans land, där två söner föddes åt honom.

30Och när fyrtio år hade gått, visade sig en Herrens ängel för honom i öknen vid Sinai berg i flamman från en brinnande törnbuske.

31Då Mose såg det förundrade han sig över synen, och då han gick närmare för att se vad det var, kom Herrens röst till honom:

32Jag är dina fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.

33Då sa Herren till honom: Ta av sandalerna från dina fötter. För platsen där du står är helig mark.

34Jag har noga sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört deras suckan och jag har stigit ner för att befria dem. Och kom nu, jag vill sända dig till Egypten.

35Denne Mose som de förnekade när de sa: Vem har satt dig till ledare och domare? Honom sände Gud till att vara en ledare och befriare genom ängelns hand som uppenbarade sig för honom i törnbusken.

36Han förde dem ut, efter att han hade gjort under och tecken i Egypten, och i Röda havet, och i öknen i fyrtio år.

37Det var denne Mose som sa till Israels barn: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppväcka åt er från era bröder, honom ska ni höra på.

38Det var han som i församlingen i öknen var med ängeln som talade till honom och våra fäder på Sinai berg, som tog emot levande ord för att ge till oss,

39vilken våra fäder inte ville lyda, utan stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten,

40och sa till Aron: Gör åt oss gudar som ska gå framför oss. För vi vet inte vad som har hänt denne Mose, han som förde oss ut ur Egyptens land.

41Och de gjorde en kalv under de dagarna och bar fram offer till avguden och gladde sig över sina händers verk.

42Då vände sig Gud bort och överlämnade dem till att dyrka himlens härskara, som det står skrivet i profeternas bok: Ni av Israels hus, bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen?

43Ja, ni bar till och med Moloks tält och er gud Remfans stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Därför ska jag fördriva er bortom Babylon.

44Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, såsom han som talade med Mose hade bestämt, att han skulle göra det efter den förebild som han hade sett.

45Detta övertog också våra fäder och förde det med Josua in i det land som hedningarna rådde över, vilka Gud drev ut framför våra fäders ansikte fram till Davids tid.

46Han fann nåd inför Gud, och bad att han skulle finna ett tabernakel åt Jakobs Gud.

47Men Salomo byggde ett hus åt honom.

48Den allra Högste bor dock inte i tempel som är byggda med händer, som profeten säger:

49Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus vill ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila?

50Har inte min hand gjort allt detta?

51Ni hårdnackade och oomskurna till hjärta och öron! Ni står alltid emot den Helige Ande, ni liksom era fäder.

52Vilken av profeterna har inte era fäder förföljt? Och de har dödat dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och ni har nu blivit hans förrädare och mördare,

53ni, som har fått lagen förmedlad genom änglar men inte hållit den.

54När de hörde detta, skar det i deras hjärtan och de bet ihop tänderna mot honom.

55Men han, fylld av den Helige Ande, såg in i himlen och fick se Guds härlighet och Jesus stå på Guds högra sida,

56och han sa: Se, jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.

57Då skrek de med hög röst, höll för sina öron och stormade alla på en gång emot honom,

58och släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina kläder vid fötterna på en ung man som hette Saulus.

59Och de stenade Stefanus, som åkallade och sa: Herre Jesus, tag emot min ande.

60Och han föll på knä och ropade med hög röst: Herre, ställ dem inte till svars för denna synd. Och när han hade sagt detta, somnade han in.