Luke 18

Swedish Bible (RFBNT) (Svenska Reformationsbibeln) - No Year

← Chapter 17 Jump to: Chapter 19 →

1Sedan berättade han också en liknelse för dem om att man alltid ska be och inte ge upp.

2Han sa: I en stad fanns en domare som inte fruktade Gud och inte heller brydde sig om någon människa.

3Och i samma stad fanns en änka som kom till honom och sa: Hjälp mig att få ut min rätt av min motpart.

4Och till en tid ville han inte, men sedan sa han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller bryr mig om någon människa,

5så ska jag ändå ge denna änka rätt, därför att hon orsakar mig besvär, så att hon inte pinar livet ur mig genom sina ständiga besök.

6Och Herren sa: Hör vad den orättfärdige domaren säger.

7Skulle då inte Gud ge rätt åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt, även om han har tålamod med dem?

8Jag säger er: Han ska snart ge dem rätt. Men ska Människosonen finna tro på jorden när han kommer?

9Han sa också denna liknelse till några som förtröstade på att de själva var rättfärdiga och föraktade andra:

10Två män gick upp i templet för att be, den ene en farisé och den andre en tullindrivare.

11Farisén stod för sig själv och bad så: Jag tackar dig Gud, att jag inte är som andra människor, roffare, orättfärdiga, horkarlar och inte heller som denne tullindrivare.

12Jag fastar två gånger i veckan och ger tionde av allt det jag tjänar.

13Men tullindrivaren stod långt ifrån och ville inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig för bröstet och sa: Gud, var nådig mot mig, en syndare.

14Jag säger er: Denne gick hem mer rättfärdig än den andre. För var och en som upphöjer sig ska bli ödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

15Så bar de också små barn till honom för att han skulle röra vid dem. Men när hans lärjungar såg det, tillrättavisade de dem.

16Men Jesus kallade dem till sig och sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för sådana hör Guds rike till.

17Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn, ska aldrig komma dit in.

18Och en man i hög ställning frågade honom och sa: Gode Mästare, vad ska jag göra för att ärva evigt liv?

19Och Jesus sa till honom: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, det är Gud.

20Budorden känner du: Du skall inte begå äktenskapsbrott, du skall inte dräpa, du skall inte stjäla, du skall inte vittna falskt, hedra din far och din mor.

21Då sa han: Allt detta har jag hållit från min ungdom.

22När Jesus hörde detta, sa han till honom: Ett fattas fortfarande för dig: Sälj allt det du har och dela ut åt de fattiga, och du ska få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.

23Men då han hörde detta, blev han djupt bedrövad, eftersom han var mycket rik.

24När Jesus såg att han var djupt bedrövad, sa han: Hur svårt är det inte för dem som har rikedomar att komma in i Guds rike.

25För det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga, än för en rik att komma in i Guds rike.

26Då sa de som hörde detta: Vem kan då bli frälst?

27Men han sa: Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.

28Då sa Petrus: Se, vi har övergivit allt och följt dig.

29Då sa han till dem: Sannerligen säger jag er: Det finns ingen som har lämnat hus eller föräldrar eller bröder eller hustru eller barn för Guds rikes skull,

30som inte ska få mångdubbelt igen i denna tid och evigt liv i den kommande världen.

31Sedan tog Jesus till sig de tolv och sa till dem: Se, vi går upp till Jerusalem och allt som är skrivet genom profeterna om Människosonen ska gå i uppfyllelse.

32För han ska utlämnas åt hedningarna och de ska håna och skymfa och spotta på honom.

33Och sedan de har gisslat honom, ska de döda honom, men på tredje dagen ska han uppstå igen.

34Men de förstod ingenting av detta, och detta tal var fördolt för dem och de förstod inte vad han sagt.

35Så hände det, att när han kom nära Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde.

36Och när han hörde en stor folkskara passera förbi, frågade han vad som stod på.

37Då sa de till honom, att det var Jesus från Nasaret som gick förbi.

38Då ropade han och sa: Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig.

39Men de som gick före befallde honom strängt att han skulle vara tyst. Men han ropade ännu högre: Davids Son, förbarma dig över mig.

40Då stannade Jesus och befallde att han skulle ledas fram till honom. När han kom fram frågade han honom,

41och sa: Vad vill du att jag ska göra för dig? Då sa han: Herre, låt mig få min syn.

42Och Jesus sa till honom: Ha din syn, din tro har frälst dig.

43Och genast kunde han se och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta prisade Gud.

← Chapter 17 Jump to: Chapter 19 →

Recommended Reading

Commentary Luke Commentaries → Devotional Luke Devotional Guide → Get This Bible RFBNT Study Bible →