Job 31

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 30 Jump to: Chapter 32 →

1Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.

← Chapter 30 Jump to: Chapter 32 →