Lamentations 1

Swedish (SB) 2016 (Svenskbibel)

Jump to: Chapter 2 →

1Hon sitter så ensam, den folkrika staden. Hon har blivit änka, den stora bland folken. Drottningen bland länder har blivit slav.

2Hon gråter så bittert om natten med tårar på kind. Hon saknar tröstare bland alla sina älskare. Hon är förrådd av alla vänner som blivit hennes fiender.

3Juda har gått i exil efter förtryck och tungt slaveri. Hon bor bland hednafolk och finner ingen frid. Alla hennes förföljare kom över henne mitt i hennes fasa.

4Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar, hennes jungfrur gråter. Själv har hon bitter sorg.

5Hennes fiender har makten. Hennes motståndare har det bra. På grund av hennes många synder har Herren plågat henne. Fienden drev hennes barn framför sig som fångar.

6Dottern Sion har mist all sin prakt. Hennes furstar liknar hjortar som inte kan finna bete. Kraftlösa flyr de undan jägaren.

7Jerusalem minns i dagar av nöd och hemlöshet alla rikedomar hon förr ägde. När hennes folk föll i fiendehand fanns ingen hjälpare. Hennes fiender såg med hån på hennes undergång.

8Eftersom Jerusalem syndat så grovt har hon blivit oren. Alla som ärat henne föraktar henne, för de har sett henne naken. Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes släp. Hon tänkte inte på slutet. Hennes fall är häpnadsväckande och det finns ingen som tröstar. Herre, se mitt betryck, fienden triumferar!

10Fienden grep efter alla hennes rikedomar. Hon såg hednafolk gå in i hennes helgedom, sådana som du förbjudit inträde i din församling.

11Hela hennes folk suckar medan de söker efter bröd. De byter rikedomar mot mat för att överleva. Titta, Herre! Se hur föraktad jag är!

12Är ni helt likgiltiga, ni som går vägen förbi? Titta och se! Finns en smärta som min, det som drabbat mig och som Herren plågat mig med på sin brinnande vredes dag?

13Från höjden sände han eld som penetrerade mina ben. Han lade ut nät för mina fötter och stötte bort mig. Han lämnade mig övergiven och utmattad dagen lång.

14Mina synder bands samman till ett ok. De knöts ihop av hans hand och lades på min nacke. Herren bröt min kraft och gav mig i deras våld som jag inte kan stå emot.

15Herren förkastade alla krigsmän hos mig. Han samlade en armé mot mig för att krossa mina unga män. Herren trampade jungfrun dottern Juda som en vinpress.

16Därför gråter jag, mina ögon, det bara flödar! För ingen tröstare är mig nära, ingen som ger liv åt min själ. Mina söner har övergetts, fienden har triumferat.

17Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. Herren har befallt att grannfolken ska bli Jakobs fiender. Jerusalem har blivit något orent för dem.

18Herren är rättfärdig, för jag trotsade hans ord. Lyssna nu, alla folk, och se mitt lidande! Mina jungfrur och unga män har gått i fångenskap.

19Jag ropade på mina älskare, men de förrådde mig. Mina präster och äldste dog i staden medan de sökte efter mat för att överleva.

20Herre, se min nöd! Jag är så fylld av oro och ångest, för jag har varit så trotsig! Ute tar svärdet mina barn, inne är det som döden.

21De hör mina suckar, men ingen tröstar mig. Alla mina fiender hör om min ofärd och gläds över ditt verk. Låt dagen komma som du kungjort, så att det går dem som det gått mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig! Behandla dem som du behandlat mig på grund av alla mina synder. För jag suckar så ofta och mitt hjärta är sjukt.

Jump to: Chapter 2 →