Lamentations 2

Swedish (SB) 2016 (Svenskbibel)

← Chapter 1 Jump to: Chapter 3 →

1Herren har i sin vrede täckt dottern Sion med mörka moln! Han kastade Israels härlighet från himlen ner till jorden. Han tänkte inte på sin fotpall på sin vredes dag.

2Herren slukade skoningslöst Jakobs alla boningar. I sin vrede raserade han dottern Judas fästningar. Han jämnade dem med marken och vanärade riket och furstarna.

3I vredens hetta högg han av Israels hela styrka. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Han brann i Jakob likt en flammande eld som förtärde allt runt omkring.

4Han spände sin båge som en fiende. Hans högra hand var redo. Som en motståndare dödade han allt som var kärt för ögat. Han öste sin vrede som eld över dottern Sions tält.

5Herren blev en fiende. Han slukade Israel och alla borgarna. Han förstörde fästningarna. Han hopade sorg och jämmer över dottern Juda.

6Han skövlade sin tempelplats som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. Herren fick Sion att glömma högtid och sabbat. I sin brinnande vrede föraktade han kung och präst.

7Herren förkastade sitt altare och övergav sin helgedom. Han gav palatsmurarna i fiendehand. De ropade i Herrens hus som på en högtidsdag.

8Herren beslöt att förstöra dottern Sions murar. Han spände ut mätsnöret. Han avhöll sig inte från att skövla. Han lät vallar och murar sörja. Allt är nedslaget.

9Hennes portar har sjunkit ner i marken. Han förstörde och bröt av hennes bommar. Hennes kung och furstar bor bland folken. Lagen är borta, hennes profeter får inga syner från Herren.

10Dottern Sions äldste sitter tysta på marken. De kastar stoft över huvudet och är klädda i säckväv. Jerusalems jungfrur böjer huvudet mot marken.

11Mina ögon är röda av gråt. Jag är fylld av oro och helt urlakad på kraft. För dottern mitt folk går under, barn och spädbarn flämtar på stadens gator.

12De säger till sina mödrar: ”Var finns bröd och vin?” De flämtar som slagna på stadens gator. De tar sitt sista andetag i sina mödrars famn.

13Vad ska jag säga dig? Vad liknar du, dotter Jerusalem? Vad ska jag jämföra dig med för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är väldig som havet, vem kan bota dig?

14Dina profeters syner var tomhet och illusion. De visade dig inte din skuld så att du kunde återupprättas. De såg visioner för dig som var tomhet och bländverk.

15Alla som går vägen förbi klappar sina händer och visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem: ”Är detta staden som kallades fullkomlig i skönhet, hela jordens glädje?”

16Alla dina fiender gapar mot dig. De visslar och skär tänder och säger: ”Vi har slukat henne! Vi har väntat på den här dagen. Vi fick uppleva och se den!”

17Herren utförde sin plan. Han uppfyllde sitt ord som han befallde för länge sedan. Han slungade ner skoningslöst. Han lät fienden jubla över dig. Han upphöjde dina motståndares makt.

18Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt tårarna rinna som bäcken dag och natt. Vila inte, ge inte ögat någon ro!

19Stig upp om natten och ropa vid första vakten. Utgjut hjärtat som vatten inför Herrens ansikte. Lyft händerna till honom för dina barns liv, de som tynar bort av hunger i alla gathörn.

20Se noga, Herre! Vem har du behandlat så? Ska kvinnor äta sin livsfrukt, spädbarnen de kelat med? Ska präster och profeter mördas i Herrens helgedom?

21På marken och gatorna ligger unga och gamla. Mina flickor och pojkar har fallit för svärd. Du dödade dem på din vredes dag, slaktade skoningslöst.

22Som till högtidsdag bjöd du in terror från alla håll. På Herrens vredes dag var det ingen som undkom eller överlevde. Dem jag kelat med och fostrat har min fiende dräpt.

← Chapter 1 Jump to: Chapter 3 →