Mark 12

Swedish (New Living Bible) (NLB) 2004 (Nya Levande Bibeln)

← Chapter 11 Jump to: Chapter 13 →

1Sedan började Jesus tala till folket genom att berätta bilder. Han sa: "En man planterade en vingård. Han byggde en mur runt omkring den och grävde en grop där han kunde pressa druvorna. Han byggde också ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut vingården till några lantbrukare medan han själv reste bort.

2När det blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans.

3Men de tog fast tjänaren, misshandlade honom och skickade honom tillbaka tomhänt.

4Ägaren sände då en annan av sina tjänare, men samma sak hände igen. De slog honom i huvudet och förolämpade honom.

5Nästa tjänare som han sände dödade de. Ja, alla som ägaren sände, misshandlade de eller slog ihjäl.

6Till slut fanns det bara en kvar att sända, ägarens egen älskade son. Honom sände han iväg som den siste, för han tänkte: 'Honom ska de väl ändå visa respekt för.'

7Men lantbrukarna sa till varandra: 'Här kommer han som ska ärva hela vingården. Kom så dödar vi honom och lägger beslag på den själva!'

8Så tog de fast sonen och dödade honom och slängde kroppen utanför vingården."

9"Vad tror ni ägaren gör när han får reda på vad som har hänt?" frågade Jesus. "Jo, han kommer själv dit och dödar lantbrukarna och ger sedan vingården till andra.

10Har ni inte läst det här stället i Skriften: 'Den sten som inte dög åt husbyggarna har blivit själva hörnstenen.

11Herren har utvalt den, och den är underbar att se!' "

12De judiska ledarna ville arrestera Jesus genast, eftersom de förstod att det var dem han syftade på i sin berättelse, men de var rädda för folket. Därför lämnade de honom och gick därifrån.

13De judiska ledarna skickade nu några fariseer och anhängare till kung Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för.

14Och de kom och sa: "Mästare, vi vet att du alltid är uppriktig. Du frågar inte efter vad folk tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att betala skatt till den romerska kejsaren. Ska vi göra det eller inte?"

15Men Jesus förstod att de bara låtsades vilja lyda Gud, och sa: "Varför försöker ni lura mig? Ta hit ett romerskt mynt så får jag titta på det."

16Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: "Vems bild är det här, och vems namn står under bilden?" "Kejsarens", svarade de.

17"Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." Och de blev mycket förvånade över hans svar.

18Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de:

19"Mästare, i Moses lag står det att om en man dör och lämnar efter sig fru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom.

20Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig.

21Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men snart dog också han utan att lämna några barn efter sig. Med den tredje gick det likadant, och så fortsatte det ända tills hon hade varit gift med alla sju utan att ha fått några barn. Till sist dog också kvinnan.

23När de nu uppstår från de döda, vems fru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne!"

24Jesus svarade: "Ni förstår varken Skriften eller Guds kraft. Det är därför ni tar så fel.

25När de döda uppstår igen kommer de inte att gifta sig, utan blir som änglarna i himlen.

26Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om den brinnande törnbusken, där Gud säger till Mose: 'Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.'

27Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel."

28En av laglärarna som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: "Vilket är det viktigaste av alla buden?"

29Jesus svarade: "Det viktigaste budet är: 'Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är den ende.

30Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.'

31Det näst viktigaste budet är: 'Du ska älska din medmänniska som dig själv!' Inget bud är viktigare än de här två."

32Lagläraren svarade: "Mästare, du har rätt. Det är sant att det bara finns en Gud och ingen annan.

33Och jag vet att man ska älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft, och att man ska älska sin medmänniska lika mycket som sig själv. Det är viktigare än att offra brännoffer på altaret i templet, och viktigare än andra slags offer som Moses lag kräver."

34När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: "Du är mycket nära att bli räddad och få tillhöra Guds eget folk. " Och efter det vågade ingen komma med fler frågor.

35"Varför påstår laglärarna att Messias, den utlovade kungen, är ättling till kung David?

36David har ju själv sagt, ledd av Guds heliga Ande: 'Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

37Jesus sätt att argumentera tilltalade folket, och de lyssnade därför gärna till honom.

38"Akta er för laglärarna, som älskar att gå omkring i långa mantlar och gärna vill bli hälsade med respekt på torgen.

39Vid gudstjänsterna tar de plats på främsta raden, och de älskar att sitta vid honnörsborden under festerna.

40Men i sin girighet lurar de hjälplösa änkor på allt de äger, medan de låtsas leva efter Guds vilja genom att be långa böner när andra hör på. Därför kommer Gud att straffa dem desto hårdare."

41Sedan gick Jesus och satte sig mittemot offerkistan i templet, och han såg hur folk kom och la sina pengar i den. Många som var rika la dit stora summor.

42Men så kom en fattig änka och la dit två kopparslantar, värda nästan ingenting.

43Då kallade han till sig sina efterföljare och sa: "Tro mig, den där fattiga änkan la mer i offerkistan än alla de andra,

44för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, la dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på."

← Chapter 11 Jump to: Chapter 13 →