Proverbs 3

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 2 Jump to: Chapter 4 →

1Min son, förgät icke min lag, och ditt hjerta behålle min bud;

2Ty de skola skaffa dig långt lif, och god år, och frid.

3Nåd och trohet skola icke förlåta dig. Häng dem på din hals, och skrif dem uti dins hjertas taflo;

4Så skall du finna ynnest och klokhet, den Gudi och menniskom täck är.

5Förlåt dig på Herran af allt hjerta, och förlåt dig icke uppå ditt förstånd;

6Utan tänk uppå honom i allom dinom vägom, så skall han föra dig rätt.

7Låt dig icke tycka att du äst vis, utan frukta Herran, och vik ifrå det ondt är.

8Det skall vara dinom nafla helsosamt, och vederqvicka din ben.

9Hedra Herran af dina ägodelar, och af all dins årsväxts förstling;

10Så skola dina lador fulla varda, och dine presser med must öfverflyta.

11Min son, förkasta icke Herrans tuktan, och var icke otålig, då han straffar;

12Ty hvilken Herren älskar, honom straffar han, och hafver ett behag till honom, såsom en fader till sonen.

13Säll är den menniska, som vishet finner, och den menniska, hvilko förstånd tillflyter.

14Ty det är bättre hafva henne än silfver, och hennes frukt bättre än guld.

15Hon är ädlare än perlor, och allt det du önska må, är henne icke likt.

16Långt lif är på hennes högra hand, på hennes venstra är rikedom och ära.

17Hennes vägar äro lustige vägar, och alle hennes stigar äro frid.

18Hon är lifsens trä allom dem som fatta henne; och salige äro de som hålla henne;

19Ty Herren hafver grundat jordena genom vishet, och genom sitt råd tillredt himmelen.

20Genom hans ord äro djupen åtskild, och skyarna med dagg drypande vordne.

21Min son, låt henne icke ifrå din ögon vika, så skall du lyckosam och klok varda.

22Det skall vara dine själs lif, och din mun skall täck vara.

23Då skall du på dinom väg säker vandra, att din fot icke stöter sig.

24Lägger du dig, så skall du intet frukta dig, utan sofva sötliga;

25Att du icke betorf frukta dig för hastig förskräckelse, eller för de ogudaktigas storm, då han kommer.

26Ty Herren är din tröst; han bevarar din fot, att han icke fången varder.

27Neka dig icke att göra dem torftiga godt, om din hand af Gudi hafver magt sådant göra.

28Säg icke till din vän: Gack bort, och kom igen, i morgon vill jag gifva dig; der du dock det nu hafver.

29Far icke efter att göra dinom vän ondt, den uppå god tro när dig bor.

30Kifva med ingom utan sak, om han dig intet ondt gjort hafver.

31Följ icke en vrång man efter, och utvälj ingen af hans vägar;

32Ty Herren stygges vid den affälliga, och hans hemlighet är när de fromma.

33Uti dens ogudaktigas hus är Herrans förbannelse; men dens rättfärdigas hus varder välsignadt.

34Han skall bespotta de bespottare; men dem eländom skall han nåd gifva.

35De vise skola ärfva äro; men om de galne än högt uppkomma, varda de likväl till skam.

← Chapter 2 Jump to: Chapter 4 →