Proverbs 8

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 7 Jump to: Chapter 9 →

1Ropar icke visheten, och klokheten låter sig höra?

2Uppenbara på vägen, och på stråtene står hon;

3Vid stadsportarna, der man ingår, ropar hon;

4O! I män, jag ropar till eder; och ropar till folket.

5Akter, I oförnuftige, uppå vishet, och I dårar, lägger det på hjertat.

6Hörer, ty jag vill tala det märkeligit är, och lära det rätt är.

7Ty min mun skall tala sanningen, och mina läppar skola hata det ogudaktigt är.

8All mins muns tal är rätt; der är intet vrångt eller falskt inne;

9De äro all klar dem som förstå dem, och rätt dem som vilja anamma dem.

10Tager vid min tuktan heldre än silfver, och akter lärdom högre än kosteligit guld.

11Ty vishet är bättre än perlor, och allt det man önska må, kan intet liknas henne.

12Jag, vishet, bor när klokhetene, och jag kan gifva god råd.

13Herrans fruktan hatar det arga, högfärd, högmod och ondan väg; och jag kan icke lida en vrångan mun.

14Mitt är både råd och dåd; jag hafver förstånd och magt;

15Genom mig regera Konungarna, och rådherrarna stadga rätthet.

16Genom mig råda Förstarna, regenter och alle domare på jordene.

17Jag älskar dem som mig älska; och de som mig bittida söka, de finna mig.

18Rikedom och ära är när mig, varaktigt gods och rättfärdighet.

19Min frukt är bättre än guld och fint guld, och min tilldrägt bättre än utkoradt silfver.

20Jag vandrar på rätta vägen, på domsens stigar;

21Att jag skall väl besörja dem som mig älska, och uppfylla deras håfvor.

22Herren hafver haft mig i sina vägars begynnelse; förr hans gerningar var jag.

23Jag är insatt af evighet, af begynnelsen, förr jordena.

24Då djupen ännu intet voro, då var jag allaredo beredd; då källorna icke ännu runno med vatten.

25Förr än bergen grundad voro, förr än högarna, var jag beredd.

26Han hade icke ännu gjort jordena, och hvad derpå är, eller jordenes berg.

27Då han beredde himmelen, var jag der; då han fattade djupen med sitt mål;

28Då han befäste skyarna ofvantill; då han befäste djupsens källor;

29Då han satte hafvena sitt mål, och vattnena, att de icke skulle gå öfver sina befallning; då han lade jordenes grund;

30Då var jag verkandes med honom, och hade mina lust dagliga, och spelade för honom alltid;

31Och spelade på hans jords krets, och min lust var med menniskors barn.

32Så hörer mig nu, min barn; salige äro de som min väg behålla.

33Hörer tuktan, och varer vise, och låter icke fara henne.

34Säll är den menniska, som mig hörer, så att han vakar vid mina dörr dagliga, att han vaktar vid min dörrträ.

35Den mig finner, han finner lifvet, och skall få behag af Herranom.

36Men den som syndar emot mig, han skadar sina själ; alle de mig hata, de älska döden.

← Chapter 7 Jump to: Chapter 9 →