Proverbs 6

Swedish Karl XII 1873 (Karl XII 1873)

← Chapter 5 Jump to: Chapter 7 →

1Min son, varder du lofvetsman för din nästa, så hafver du häktat dina hand intill en främmanda;

2Du äst invefvad med dins muns tal, och gripen uti dins muns ord.

3Så gör dock, min son, alltså, och undsätt dig; ty du äst kommen dinom nästa i händer; löp, skynda dig, och drif din nästa.

4Låt icke din ögon sofva, eller din ögnahvarf sömnig vara.

5Uthjelp dig, såsom en rå utu handene, och såsom en fogel utu foglafängarens hand.

6Gack bort till myrona, du later; se uppå hennes seder, och lär.

7Ändock hon ingen Första eller höfvitsman, eller herra hafver,

8Tillreder hon dock likväl sitt bröd om sommaren, och samkar sin mat i andene.

9Huru länge ligger du, later? När vill du uppstå af dinom sömn?

10Ja, sof ännu litet, tag der ännu en sömn före; lägg ännu litet händerna tillhopa, att du må sofva;

11Så skall fattigdomen med hast komma öfver dig, såsom en vandrare, och armod såsom en väpnad man.

12En bedrägelig menniska, en skadelig man går med vrångom mun;

13Vinkar med ögonen, tecknar med foten, viser med fingren;

14Tänker alltid något ondt och argt i sitt hjerta, och kommer trätor åstad.

15Derföre skall honom hans ofärd hasteliga komma; och skall med snarhet sönderbråkad varda, så att der ingen hjelp vara skall.

16Si, sex stycke hatar Herren, och vid det sjunde hafver han en styggelse:

17Högfärdig ögon, falsk tungo, händer som utgjuta oskyldigt blod;

18Hjerta som med arga list umgår, fötter som snare äro till att göra skada;

19Ett falskt vittne som icke skämmes att tala lögn, och den der träto emellan bröder åstadkommer.

20Min son, bevara dins faders bud, och låt icke fara dine moders lag.

21Bind dem tillhopa på ditt hjerta dageliga, och häng dem på din hals;

22När du går, att de leda dig; när du ligger, att de bevara dig; när du uppvaknar, att de äro ditt tal.

23Ty budet är en lykta, och lagen är ett ljus; och tuktans straff är lifsens väg;

24På det du må bevarad blifva för en ond qvinno; för enes främmandes släta tungo.

25Låt hennes dägelighet icke göra dig lusta i ditt hjerta, och förtag dig icke på hennes ögnahvarf.

26Ty en sköka tager enom sitt bröd ifrå; men en gift qvinna fångar ädla lifvet.

27Kan ock någor behålla eld i barmen, så att hans kläder icke brinna?

28Huru skulle någor gå på glöd, så att hans fötter icke brände varda?

29Alltså går det honom, som till sins nästas hustru går; der blifver ingen ostraffad, den vid henne kommer.

30Det är enom tjuf icke så stor skam, om han stjäl till att mätta sina själ, då honom hungrar;

31Och om han gripen varder, gifver han det sjufaldt igen, och lägger dertill alla ägodelarna i sitt hus.

32Men den som med ene qvinno hor bedrifver, han är en dåre, och förer sitt lif uti förderf.

33Dertill skall plåga och skam komma uppå honom, och hans skam skall intet utskrapad varda.

34Ty mansens harm hafver nit, och skonar intet på hämndenes tid;

35Och ser icke till någon person, den försona måtte; och tager intet vid, om du än mycket skänka ville.

← Chapter 5 Jump to: Chapter 7 →