Mark 5

Swedish Bible (RFBNT) (Svenska Reformationsbibeln) - No Year

← Chapter 4 Jump to: Chapter 6 →

1Så kom de över till den andra sidan av sjön in i gadarenernas land.

2När han hade stigit ur båten, kom genast en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande.

3Han hade sitt tillhåll bland gravarna, och ingen kunde binda honom, inte ens med kedjor.

4För han hade många gånger blivit bunden med fotbojor och kedjor, men kedjorna hade blivit avslitna av honom och fotbojorna hade brutits sönder, och ingen kunde rå på honom.

5Och ständigt, natt och dag, höll han till uppe i bergen och bland gravarna och skrek och skar sig själv med stenar.

6När han fick se Jesus på långt håll, sprang han fram och föll ner för honom

7och skrek med hög röst och sa: Vad har jag med dig att göra, Jesus, du den högste Gudens Son? Lova mig inför Gud, att du inte plågar mig.

8För han sa till honom: Kom ut ur mannen, du orena ande.

9Och han frågade honom: Vad är ditt namn? Och han svarade och sa: Mitt namn är Legion, för vi är många.

10Och han bad honom enträget, att han inte skulle driva bort dem från den trakten.

11Och där nära bergen betade en stor svinhjord.

12Och alla de onda andarna bad honom och sa: Skicka oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.

13Och genast tillät Jesus dem det. Då for de orena andarna ut och in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring tvåtusen, och de drunknade i sjön.

14Men de som skötte svinen flydde och berättade det i staden och på landsbygden. Och de gick ut för att se vad som hade hänt.

15När de kom till Jesus och såg honom som hade varit besatt av legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, så blev de rädda.

16Och de som hade sett det berättade för dem vad som hade hänt med den besatte och med svinen.

17Och de började be honom att han skulle lämna deras område.

18När han hade stigit i båten, bad han som hade varit besatt, att han skulle få följa med honom.

19Men Jesus tillät det inte, utan sa till honom: Gå hem till de dina och berätta för dem hur stora ting Herren har gjort med dig och hur han har förbarmat sig över dig.

20Då gick han sin väg och började förkunna i Dekapolis, hur stora ting Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.

21När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan, samlades mycket folk omkring honom, medan han var där vid sjön.

22Och se, en som hette Jairus, en av synagogföreståndarna, kom och då han fick se honom föll han ner för hans fötter

23och bönföll honom starkt och sa: Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så att hon blir frisk och får leva.

24Då gick han med honom, och mycket folk följde honom, och trängde sig inpå honom.

25Och där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år

26och som hade lidit mycket hos många läkare och det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, utan det hade snarare blivit värre.

27När hon hade fått höra om Jesus, kom hon i folkhopen och rörde bakifrån vid hans mantel.

28För hon sa: Om jag bara får röra vid hans kläder, så blir jag frisk.

29Och genast stannade blodflödet och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.

30Men Jesus märkte omedelbart inom sig själv, att kraft hade gått ut från honom, och han vände sig om i folkskaran och sa: Vem rörde vid mina kläder?

31Då sa hans lärjungar till honom: Du ser att folket tränger dig på alla sidor och du frågar: Vem rörde vid mig?

32Då såg han sig omkring för att få se henne som hade gjort det.

33Och kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hela sanningen för honom.

34Då sa han till henne: Dotter, din tro har helat dig. Gå i frid, och var frisk från din plåga.

35Medan han ännu talade, kom några från synagogföreståndarens hus och sa: Din dotter är död. Varför besvärar du Mästaren längre?

36Men så snart som Jesus hörde vad som sades, sa han till synagogföreståndaren: Frukta inte, bara tro!

37Och han tillät inte någon att följa med honom utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs bror.

38Så kom han till synagogföreståndarens hus, och han såg en orolig skara som grät och klagade högt.

39Och han gick in och sa till dem: Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död, utan hon sover.

40Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig flickans far och mor och dem som var med honom och gick in där flickan låg.

41Sedan tog han flickan i handen och sa till henne: Talita kumi! Det betyder: Flicka, jag säger dig, stå upp!

42Och genast reste sig flickan och gick omkring, för hon var tolv år. Och de blev utom sig av stor häpnad.

43Men han befallde dem strängt att ingen skulle få veta detta och sa åt dem att ge henne något att äta.

← Chapter 4 Jump to: Chapter 6 →