Mark 6

Swedish Bible (RFBNT) (Svenska Reformationsbibeln) - No Year

← Chapter 5 Jump to: Chapter 7 →

1Därefter gick han ut därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom.

2Och när sabbaten kom, började han undervisa i synagogan. Och många som hörde honom förundrade sig mycket och sa: Varifrån har denne fått detta? Och vad är det för visdom som är given åt honom, så att till och med sådana mäktiga gärningar sker genom hans händer?

3Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och är inte hans systrar här hos oss? Och de tog anstöt av honom.

4Då sa Jesus till dem: En profet är inte föraktad, utom i sin hemstad och bland sina släktingar och i sitt eget hem.

5Och han kunde inte göra några underverk där, förutom att han lade händerna på några få sjuka och botade dem.

6Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i de kringliggande byarna och undervisade.

7Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.

8Och han befallde dem att de inte skulle ta något med sig på vägen förutom endast en stav, ingen lädersäck, inget bröd och inga pengar i bältet,

9men sandaler på fötterna. Och de skulle inte bära två livklädnader.

10Och han sa till dem: Varhelst ni går in i något hus, stanna där tills ni lämnar den platsen.

11Och vem som helst som inte tar emot er eller inte hör på er, gå bort därifrån och skaka av dammet som är under era fötter, till ett vittnesbörd mot dem. Sannerligen säger jag er: Det ska bli lättare för Sodom och Gomorra på domedagen än för den staden.

12Och de gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig.

13Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

14Och kung Herodes fick höra detta, eftersom hans namn hade blivit känt. Och han sa att Johannes Döparen hade stått upp från de döda och därför verkar dessa krafter i honom.

15Andra sa att det är Elia, och andra sa att det är en profet eller som en av profeterna.

16Då Herodes hörde detta, sa han: Det är Johannes, som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.

17För Herodes hade själv sänt iväg och låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse, på grund av Herodias, hans bror Filippus hustru, eftersom han hade gift sig med henne.

18För Johannes hade sagt till Herodes: Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru.

19Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men hon kunde inte,

20eftersom Herodes fruktade för Johannes. Han visste att denne var en rättfärdig och helig man och skyddade honom. Och när han hade hört honom, rättade han sig mycket efter honom, och han hörde honom gärna.

21Så kom en lämplig dag, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och för befälhavarna och de främsta i Galileen.

22Och när Herodias egen dotter kom in och dansade, så blev Herodes och hans bordsgäster så förtjusta att kungen sa till flickan: Be mig om vad du vill, så ska jag ge dig det.

23Och han lovade henne med en ed: Vad du än ber mig om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike.

24Då gick hon ut och sa till sin mor: Vad ska jag be om? Då svarade hon: Johannes Döparens huvud.

25Då skyndade hon sig genast in till kungen och bad och sa: Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat.

26Då blev kungen djupt bedrövad, men för edens skull, och för deras skull som låg till bords med honom, ville han inte neka henne,

27utan kungen skickade genast en bödel och befallde honom att hämta hans huvud. Och han gick och halshögg honom i fängelset,

28och bar fram hans huvud på ett fat och gav det till flickan, och flickan gav det till sin mor.

29När hans lärjungar fick höra det, kom de och tog hans döda kropp och lade den i en grav.

30Och apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom allt, både vad de hade gjort och vad de hade undervisat om.

31Då sa han till dem: Följ med till en öde plats där ni kan vara ensamma och vila lite. För där fanns många som kom och gick så att de inte ens fick tid att äta.

32Och de gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva.

33Men folket såg att de for iväg, och många kände igen honom och skyndade dit till fots från alla städer och kom fram före dem och samlades till honom.

34När Jesus steg i land, såg han en stor skara människor. Då förbarmade han sig över dem, eftersom de var som får utan herde. Och han började undervisa dem om många saker.

35Men när det redan var sent på dagen, kom hans lärjungar fram till honom och sa: Trakten är öde och det är redan sent.

36Sänd iväg dem så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig bröd, för de har inget att äta.

37Men han svarade och sa till dem: Ge ni dem att äta. Då sa de till honom: Ska vi gå och köpa bröd för tvåhundra denarer och ge dem att äta?

38Då sa han till dem: Hur många bröd har ni? Gå och se efter. Och de tog reda på det och sa: Fem, och två fiskar.

39Då befallde han dem att låta alla sätta sig ner i skilda matlag i det gröna gräset.

40Och de satte sig ner i grupper om hundra eller femtio.

41Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och välsignade och bröt bröden och gav dem åt sina lärjungar, för att de skulle dela ut till dem. Han delade också ut av de två fiskarna till alla.

42Och alla åt och blev mätta.

43Sedan plockade de upp tolv korgar fulla med brödbitar och fisk.

44Och de som hade ätit av bröden var omkring femtusen män.

45Strax därefter manade han på sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida på andra sidan, medan han skickade iväg folket.

46Och när han hade skickat iväg dem, gick han upp på berget för att be.

47När kvällen kom, var båten mitt på sjön och han var ensam på land.

48Och han såg att de var svårt ansatta medan de rodde, för de hade vinden emot sig. Och vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön, och han skulle gå förbi dem.

49Men när de såg honom gå på sjön, trodde de att det var ett spöke och skrek till,

50eftersom de alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sa till dem: Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.

51Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. Och inom sig blev de i högsta grad häpna och förundrade sig,

52för de hade inte förstått undret med bröden, utan deras hjärtan var förblindade.

53När de hade farit över kom de till Gennesarets land och lade till där.

54Så snart de steg ur båten kände man igen honom,

55och skyndade ut i hela den trakten, och man började bära de sjuka på bårar dit där de hörde att han var.

56Och varhelst han gick in i byar eller städer eller gårdar, där lade man de sjuka på torgen, och bad honom att åtminstone få röra vid hörntofsen av hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.

← Chapter 5 Jump to: Chapter 7 →