Matthew 22

Swedish Bible (RFBNT) (Svenska Reformationsbibeln) - No Year

← Chapter 21 Jump to: Chapter 23 →

1Därefter började Jesus än en gång tala till dem i liknelser, och sa:

2Himmelriket är likt en kung, som höll bröllop för sin son

3och skickade ut sina tjänare, för att kalla dem till bröllopet som var bjudna, men de ville inte komma.

4Återigen skickade han ut andra tjänare, och sa: Säg åt dem som är bjudna: Se, jag har tillrett min måltid, mina oxar och gödkalvarna är slaktade, och allting är redo. Kom till bröllopet.

5Men de brydde sig inte om det, utan gick sin väg, den ene till sitt jordbruk, den andre till sina affärer.

6Och de andra tog fast hans tjänare och misshandlade och dödade dem.

7När kungen hörde det, blev han vred och skickade ut sina härar och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad.

8Sedan sa han till sina tjänare: Bröllopet är ju färdigt, men de som var bjudna var inte värdiga.

9Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet.

10Och tjänarna gick ut på vägarna och samlade alla, så många de fann, både onda och goda, och bröllopssalen blev fylld av gäster.

11När kungen gick in för att se på gästerna, fick han där se en man som inte var klädd i bröllopskläder.

12Då sa han till honom: Min vän, hur kom du in här utan bröllopskläder? Men han teg.

13Då sa kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och för bort honom och kasta honom i det yttersta mörkret. Där ska vara gråt och tandagnisslan.

14För många är kallade, men få är utvalda.

15Då gick fariseerna bort och gjorde upp planer hur de skulle kunna fånga honom genom hans ord.

16Och de sände sina lärjungar till honom, tillsammans med Herodes anhängare, och sa: Mästare, vi vet att du är sanningsenlig och undervisar rätt om Guds väg och bryr dig inte om vad människor tycker, för du gör inte skillnad på människor.

17Så säg oss: Vad anser du? Är det tillåtet att man ger kejsaren skatt eller inte?

18Men Jesus märkte deras ondska och sa: Varför vill ni sätta mig på prov, ni hycklare?

19Visa mig myntet som man betalar skatt med. Då räckte de honom en denar.

20Och han sa till dem: Vems bild och inskrift är detta?

21De sa till honom: Kejsarens. Då sa han till dem: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.

22När de hörde detta, förundrade de sig och lämnade honom och gick sin väg.

23Samma dag kom det fram till honom sadduceer, som påstår att det inte finns någon uppståndelse, och frågade honom,

24och sa: Mästare, Mose sa: Om någon dör barnlös, ska hans bror gifta sig med hans hustru och så ge barn åt sin bror.

25Nu fanns hos oss sju bröder, och den förste gifte sig och dog. Eftersom han inte hade några barn, lämnade han sin hustru åt sin bror.

26På samma sätt också den andre och den tredje, ända till den sjunde.

27Och sist av alla dog också kvinnan.

28Vem av de sju ska hon nu vara hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne.

29Jesus svarade och sa till dem: Ni tar fel. Ni förstår inte Skrifterna och inte heller Guds kraft.

30För vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som Guds änglar i himlen.

31Men vad angår de dödas uppståndelse, har ni inte läst det som har blivit sagt till er av Gud, som sa:

32Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes.

33Och när folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

34När fariseerna hörde att han hade gjort sadduceerna svarslösa, församlade de sig,

35och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd, och sa:

36Mästare, vilket är det största budet i lagen?

37Då sa Jesus till honom: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.

38Detta är det främsta och största budet.

39Och det andra är detta likt: Du skall älska din nästa som dig själv.

40På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.

41Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem

42och sa: Vad anser ni om Kristus? Vems Son är han? De sa till honom: Davids.

43Han sa till dem: Hur kan då David i Anden kalla honom Herre och säga:

44Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag lägger dina fiender åt dig till en fotpall?

45Om nu David kallar honom Herre, hur kan han då vara hans son?

46Och ingen kunde svara honom ett ord. Och från den dagen vågade inte heller någon fråga honom något mer.

← Chapter 21 Jump to: Chapter 23 →